Borgfred

Artikel publicerad i Sydsvenskan 2009-04-06

I boken Min väg, mina val skriver Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) om hur mycket han uppskattade den borgfred som rådde mellan de svenska partierna under det svenska EU-ordförandeskapet 2001:

”Oppositionen slöt upp bakom ansträngningarna att göra det svenska ordförandeskapet så bra som det bara var möjligt. Under halvåret när Sverige hade ansvar för ordförandeskapet utmanades jag inte inrikespolitiskt en enda gång.”

Någon sådan borgfred råder knappast i Tjeckien, EU:s nuvarande ordförandeland. Häromveckan tvingades Tjeckiens regering avgå efter en misstroendeomröstning från socialdemokraterna i parlamentet. Det tjeckiska ordförandeskapet var redan satt under hård press.

Det är första gången landet är ordförande i EU och man har fått lägga i stort sett hela sitt planerade program åt sidan och istället ägna sig åt finanskrisen, ryska gasbråk och situationen i Gaza. Och ovanpå det en bråkande opposition. Ingen kan säga att landet fått en lätt resa.

Den 1 juli tar Sverige över som ordförandeland i EU. Frågan är hur den svenska oppositionen agerar. Det lär ju inte bli något lätt halvår för den svenska regeringen. Lågkonjunkturen och finanskrisen ärver man av det tjeckiska ordförandeskapet. Och vid FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn blir det statsminister Fredrik Reinfeldts (M) grannlaga uppgift att lyckas driva en gemensam EU-linje.

Utöver det har regeringen ett planerat program för en ny Östersjöstrategi, kampen mot den organiserade brottsligheten, den viktiga översynen av EU:s budget och migrationspolitiken att hantera. Allt detta kan behöva läggas åt sidan om det händer oförutsedda händelser i vår närhet eller på någon annan plats på jorden.

Under det förra svenska ordförandeskapet ställdes få frågor och interpellationer till regeringen och inga tjuvnyp förekom, allt för att inte störa ordförandeskapet. Det var klokt för att Sverige som land då kunde visa upp sin bästa sida som en god organisatör och fokusera på de sakfrågor som skulle lösas.

De flesta anser i efterhand att Sverige skötte sitt ordförandeskap på ett ypperligt sätt med framgångar på miljöområdet, en utvidgning som säkrades och utveckling av offentlighetsprincipen i EU.

Jag tror att oppositionen tjänade på att inte bråka under ordförandeskapet. Kommer Mona Sahlin (S) och de andra i vänsterkartellen klara av att sitta still i båten och ge alliansregeringen samma möjlighet? Det är upp till bevis för Sahlin. Sätter hon Sveriges bästa först eller kommer hon att riskera möjligheterna till ett lyckat ordförandeskap för att vinna egna politiska poänger?

Anders Ekberg
Europaparlamentskandidat (fp)